Hur vi vill ha det när vi ska dö är kanske inte något vi går runt och tänker på varje dag, men det är viktigt att vi diskuterar hur människor ska kunna få en värdig död. Trots att döden är en del av livet är den frånvarande i samhällsdebatten. Utgångspunkt i beslutet är att den enskildes inflytande över den allra sista tiden i livet ska öka. Genom att denna information finns samlad i patientjournalen har läkaren eller medicinsk personal större möjlighet att tillgodose en persons önskemål ifråga om vårdinsatser i livets slutskede.
Kritiker ser det som "första steget mot aktiv dödshjälp". Men de önskemål som skrivs in i journalen är inte är juridisk bindande. De är synpunkter som läkaren kommer att ta i beaktande i behandlingen i livets slutskede. Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik rekommenderar idag läkare att följa en patients önskan när det gäller livsuppehållande behandling. Gäller det en patient som ligger i respirator är det tillåtet att söva patienten och sedan stänga av respiratorn. Om de nya riktlinjerna skriver Svenska Dagbladet om här och här
En annan invändning är att det är svårt att tolka önskemålets giltighet. Kan man verkligen lita på något som skrevs för 30 år sedan. Jag menar att det är ett märkligt sätt att resonera. I ett vanligt testamente så ifrågasätter vi oftast inte om det är giltigt även om det är skrivet för 30 år sedan. Varför ska vi vara ifrågasättande bara för att det handlar om en synpunkt som gäller hur man vill ha det när man är på väg att dö?
