Är utländska läkare i Europa en form av nykolonialism?

Just nu pågår en debatt om läkarbristen i allmänhet och "hyrläkarna" i synnerhet.

Världens läkare flyttar i ett allt högre tempo: från Tanzania till Sydafrika, från Sydafrika till Storbritannien, från Storbritannien till USA.

Eller om vi gör samma tankereda över vår egen europeiska kontinent: från Ukraina till Polen , från Polen till Sverige, från Sverige till Norge.

Sydsvenskan har ett mycket intressant reportage i dagens tidning. Importen av läkare från fattiga länder kommenterar Läkarförbundets ordförande Eva Nilsson Bågenholm med orden "Det blir en form av nykolonialism".

Det är ett obalanserat uttalande. Visst är det problematiskt att länder i västvärlden inte kan klara sin försörjning av läkare på egen hand. Det är bakgrunden till att det just nu sker en utbyggnad av läkarprogrammet. (Något som läkarförbundet så sent som för några år sedan kritiserade, även om de på senare år har ändra åsikt och numera stöder en utbyggnad.)

Men på samma sätt som svenska läkare flyttar till Norge för att lönen är högre eller till USA därför att forskningsvillkoren är tilltalande flyttar läkare från fattiga länder till rika länder för att villkoren är bättre. En del menar att importen av välutbildad arbetskraft från fattiga länder leder till "brain circulation" snarare än "brain drain", se om Silicon Valley här och Cap Verde här

Med brain circulation avses att människor återvänder till sina hemländer med nya kunskaper, kontaktnät (samarbeten) och resurser (ny teknologi) som kommer det tidigare mottagarlandet tillgodo. Frågan är således betydligt mer komplex än att det handlar om nykolonialism.

Media och bloggar

Svd

SdsDanmark

Sds Polen

Sds Malawi

DNdebatt

Fler utbildningsplatser minskar utanförskapet!

Idag presentare regeringen att man möter den globala ekonomiska krisen med fler utbildningsplatser och förstärkta arbetsmarknadsåtgärder. I budgetsamtalen har regeringspartierna enats om att satsa närmare 4,5 miljarder kronor på fler utbildningsplatser med 23 000 under 2010 och 2011 och 3,9 miljarder kronor på 54 000 platser i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Det här ett välkommet besked. Det är viktigt att möta krisen med åtgärder som gör att människor inte hamnar i ett utanförskap. Jag tror framförallt att det är viktigt för de unga som idag inte har någonting att göra att de erbjuds möjlighet att förkovra sig. Vi vet från forskning att det finns en inlåsningseffekt i utanförskapet, d.v.s. att för varje år utanför arbetsmarknaden minskar möjligheten att komma in på arbetsmarknaden.

Samtidigt är det viktigt att åtgärderna inte fungerar som förvaring, utan att insatserna håller en hög kvalitet och därmed faktiskt ger människor större möjlighet att få arbete längre fram. I detta avseende finns det skäl att vara mycket uppmärksam från regeringens sida. Tidigare erfarenheter från Socialdemokratiskt styre visar att det är svårt att ta bort åtgärderna när högkonjunkturen vände. Alliansregeringen minskade på antalet utbildningsplatser i högkonjunktur (2006/2007) och ökar dessa insatser i lågkonjunktur. Jag hoppas att de har modet att dra tillbaka utbildningsplatserna när konjunkturen vänder. Det är lättare sagt än gjort.

Några menar att insatserna knappast skapar några jobb. Det är riktigt. Men de gör människor anställningsbara, individer som annars riskerar att hamna längre bort från arbetsmarknaden. Och flera av de insatser som efterfrågas, t.ex. sänkta arbetsgivaravgifter får ofta inte önskvärd effekt, se tidigare inlägg här
Men visst, långsiktiga satsningar på forskning och utveckling samt insatser för ökat entreprenörskap vore inte fel i kommande regerings-satsningar.

Media och Bloggar
DN Svd sds
krohniskt
mitt i steget

En förnyad biståndsdebatt är välkommen..

Biståndsministern Gunilla Carlsson skriver om bistånd på Newsmill på temat "Dags för en mer uppriktig debatt om biståndet". Det är skrämmande läsning om hur biståndspengar har använts på ett felaktigt sätt.

"I början av sommaren uppdagades en korruptionsskandal inom det zambiska hälsoministeriet. En granskning gjord av zambiska riksrevisionen visade att 32 miljarder kwacha (ca 50 miljoner SEK) förskingrats under tidsperioden januari 2008 till 31 maj 2009. "

Jag är i grunden positiv till bistånd. Och jag tycker att det finns en poäng att ha ett "1 procentsmål", för att undivka att biståndet prioriteras bort till förmån för andra ändamål. Bistånd kan stärka demokratiska krafter, skapa möjlighet till utbildning för barn, stärka kvinnors levnadssituation och förbättra hälso-och sjukvården. Samtidigt är det viktigt att betona att bistånd troligen inte har en positiv inverkan på ekonomisk tillväxt i mottagarlandet, det visar flera metastudier på området, se Berghs betraktelser om detta.

Tyvärr verkar det svårt för debattörer att kritisera biståndets utformning med ena handen utan att med andra handen kritisera biståndet som fenomen i sig. Jag välkomnar biståndsministerns inlägg. Det är viktigt att vi för en debatt om hur biståndet ska utformas. Ska vi använda oss av direktinvesteringar? Mer marknadstänkande? Eller enbart satsningar på demokratibistånd?

Media och bloggar
DN
SvD
SvD2

Facket tappar medlemmar; varumärket är problemet!

Sociologen Anders Kjellberg hävdar att det fackliga medlemsraset nu kommit till Sverige. Vi ligger fortfarande på en högre nivå än många andra länder när det gäller facklig organisationsgrad, men trenden är tydlig; unga människor går inte med och äldre lämnar. Den fackliga organisationsgraden är nu nere i 71 procent. LO har drabbats hårdast med en minskning på 11 procent, organisationens allvarligaste tillbakagång sedan storstrejken 1909. Det här är ingen plötslig trend; andelen fackligt anslutna minskat sedan slutet av 1990-talet, se rapport från ratio här.

Självklart har höjningen av fackföreningsavgiften förstärkt trenden, men det förklarar knappast den utveckling vi har bevittnat sedan slutet av 1990-talet. "de-industrialiseringen" och kunskapsekonomin (den ökade betydelse av individens know-how) är troliga förklaringar till denna långsiktiga trend. Kjellbergs slutsats: Yngre arbetstagare ser inte facket som "en värdegemenskap" utan som en "krass affärstransaktion".

Med en större rörlighet på arbetsmarknaden är det säkert en möjlig delförklaring. Men jag undrar om det inte också handlar om att fackföreningar framstår som omoderna och att många inte kan identifiera sig med fackförbunden. Lisa Marklund driver tesen att facket saknar medmänsklighet. Och flera fackförbunds agerande mot utländska arbetare i t.ex. Skåne (mer om detta i en rapport här) eller salladsbaren i Göteborg stärker knappast varumärket "facket".

Historiskt har fackförbunden spelat en viktig roll för att skapa stabila spelregler på arbetsmarknaden. Därför är det angeläget att fackföreningarna i högre grad värnar outsiders framför insiders (medlemmarna), ty först då kan anseendet förbättras.

Media och bloggar

DN

Lisa Marklund

Några förslag för att lösa betygsinflationen

Debatten om betygsinflation rasar vidare. Andelen elever som gick ut gymnasiet med MVG i alla ämnen – det vill säga 20,0 i slutbetyg – ökat med 28 gånger mellan åren 1997 och 2007. Mest generösa är friskolorna. Samtidigt finns inget som tyder på att dagens elever blivit duktigare vid en internationell jämförelse.

Debatten initierades av forskarna Vlachos och Henrekson och inlägget får godkänt av utbildningsminister Jan Björklund. Björklund föreslår att en högre andel av de nationella proven ska "dubbelrättas" av den nya nationella skolmyndigheten. Ett steg i rätt riktning. Men troligen otillräckligt. Jag tycker att det finns mycket att lära av den prestigefyllda IB-utbildningen (International Baccalaureate).

• På IB läses ämnen och inte kurser. Ämnena tentas av i slutet av gymnasiet (även om vissa moment kan tillgodoräknas tidigare).
  
• Det är inte läraren som betygssätter, utan provresultaten skickas runtom i världen för rättning. Det betyder att lärarens roll blir mer av mentor, mindre av betygsättare.
  

Det är uppenbart att Henrekson/Vlachos har tittat på IB, ty deras åtgärdsförslag liknar IB-skolans utformning. Ett tredje förslag handlar om att universiteten/högskolorna ska få större frihet i antagningsprocessen. Det har jag tyckt länge.

Media och bloggar
Svd Svdledare
DN

Att stanna till 67 är en nödvändighet

"Att stanna till 67 är en skenreform" skriver krönikören Fredric Braconier i dagens Svd

Det är nämligen mest högutbildade med flexibla jobb (professorer enligt Braconier) som utnyttjar möjligheten att arbeta efter 65 år. Det må vara sant att en metallarbetare fortfarande går i pension före den allmänna pensionsåldern 65 och att genomsnittsåldern för pension i Sverige är 62 (inräknat de med förtidspension). Men reformen har aldrig motiverats utifrån en tro att alla ska kunna arbeta efter 65 (även om det vore önskvärt). 

Bakgrunden är att det implicita kontrakten som föreligger mellan generationer - d.v.s. att som förvärvsarbetande i arbetsför ålder betalar jag skatt som kommer mina barn och mina föräldrar till del, för att sedan själv åtnjuta välfärdstjänster finansierade av mina barn när jag blir äldre - inte går ihop när medellivslängden ökar så kraftigt som har skett. Den s.k. försörjningsbördan ökar, se figur ovan. Som jag har bloggat om tidigare här löses detta inte med högre invandring (även om det inte är oviktigt i sammanhanget). 

När den allmänna folkpensionen infördes året 1913 beslöt man att den skulle var 67 år. Då var medellivslängden för kvinnor 58 år och för män 56 år. Jag tror att många inser att det är omöjligt att ha kvar en lägre pensionsålder än 1913 när medellivslängden är omkring 84 år, nästan 30 år högre än 1913. 

 

Skattereformen 2006 innebar inte enbart ett förvärvsavdrag för förvärvsarbetande i arbetsför ålder, utan också ett extra avdrag för de som arbetar efter 65 års ålder. Jag ser det som ett första steg att stärka incitamenten för att stanna kvar på arbetsmarknaden. Istället för att stimulera tidig pension genom stora avdragsmöjligheten för pensions-sparande som tidigare, stimuleras nu istället att gå i pension tidigare. Givetvis är det upp till den enskilde att ta beslutet om pension eller inte, men våra offentliga system bör åtminstone stärka incitamenten att vara kvar på arbetsmarknaden.  

Det rimliga i framtiden vore givetvis att det enskilde fick bestämma när hon vill gå i pension och att en allmän pensionsålder ifrågasätts. Ett sådant förlag skisseras av tidigare generaldirektören Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson. Precis som dem tror jag att vi får acceptera att det ser olika ut för olika individer. En metallarbetare har andre förutsättningar att var kvar länge på arbetsmarknaden än den akademiker som kanske började arbeta först efter 25 års ålder och som har en annan flexibilitet i jobbet.  Som Westerholm/Ohlsson skriver: "Vi har förståelse för att det finns yrkesgrupper som behöver gå i pension tidigare på grund av arbetets karaktär. Men det får inte hindra dem med andra yrken där det är fullt möjligt att arbeta betydligt längre.

Det skulle ställa högre krav på arbetsmarknadens parter att anpassa pensionsåldern efter branschens förutsättningar. På samma sätt som arbetsmarknadens parter har ansvaret för lönebildningen. Redan idag avtalar parterna bort den allmänna pensionsåldern genom att ge möjlighet att gå i förtid, men tyvärr sällan i andra riktningen, d.v.s. att vara kvar på arbetsmarknaden efter 65. 

Media och bloggar

Westerholm/ohlsson 

Stefan Johansson (s)

Nationella riktlinjer i vården är helt rätt

Idag skriver företrädare för Läkarförbundet och fklera patientföreningar om behovet av att ha tydligare nationella riktlinjer för sjukvården. I tider av finanskris när landsting/regioner möter tuffa utmaningar finns en risk att man prioriterar olika. En del medger en viss behandling, andra inte. Vi har hört om några sådana fall senaste veckan, t.ex. när det gäller sterilisering

Författarna skriver:
"Vi är övertygade om att målet om en likvärdig vård är djupt förankrat hos svenska folket. Vi vill därför inte ha ett system där vårdrättigheterna blir beroende av vilken bostadsort vi väljer. För att nå en bit på vägen behöver vi en ny beslutsstruktur för att prioritera inom vården. "

Jag tror att det är viktigt att den medicinska personalen, som gör den medicinska prioriteringen, har tydligt stöd i ryggen. Det ger också en tydlighet till oss politiker inför vårt beslutsfattande. Ibland baseras t.ex. en avgiftsnivå på basis av "att vi har alltid haft det så" utan att väga det medicinska ingreppet mot andra. Därför välkomnar jag dagens förslag.

Men; vi ska inte tro att inrättandet av ett nytt råd för nationella riktlinjer fullt ut löser frågan om regionala variationer, t.ex. hur mycket offentliga resurser som satsas på olika området. Ty de regionala förutsättningarna ser väldigt olika ut. Och det är i någon mening priset/tanken med att ha kommuner och landsting och inte allting på central nivå. Det ska finnas vissa variationer, så länge de är uttryck för vad människor lokalt tycker.



Media
DN-debatt

Statsbidrag till kommuner/landsting, fel tidpunkt?

Så är debatten om mer statsbidrag till kommuner och landsting igång igen. Som jag tidigare framfört (här och här) är statsbidrag viktiga för att undvika att kommuner och landsting behöver göra sig av med personal i onödan eller spär på krisen ännu mer. 

Borås tidning har ett balanserat och klokt inlägg under rubriken "den svåra balansgången"

"Eftersom kommunerna drabbas av den ekonomiska nedgången senare i konjunkturcykeln finns det även en risk att kommunernas konjunkturomställning ytterligare spär på den ekonomiska recessionen. Detta händer oavsett om kommunerna väljer att öka sina intäkter genom höjd kommunalskatt eller genom att minska sina utgifter i form av nedskärningar." 

 

Samtidigt måste statsbidragen vara av en omfattning så att inte inflationen biter sig fast och att medborgarnas förtroende för statens politik urvattnas (då slutar människor konsumera, lär av Japan på 90-talet). Dessutom är det viktigt att det fortfarande finns ett incitament för kommuner/landsting att ta ansvar för sin egen ekonomi, se Idergard på DN-debatt

Och huvudinvändningen mot fler statsbidrag förstärks just nu av att konjunkturnedgången har stannat av. Åtminstone finns flera sådana signaler när det gäller a) varsel, b) investeringar, c) ett fungerande banksystem och d) efterfrågan i USA och Kina/Indien. 

Slutsats: Det är inte fel med ökade statsbidrag, MEN; kanske är tidpunkten inte den bästa just nu. Låt oss avvakta och se om konjunkturvändningen har kommit. Om den inte kommer, ta då till "statsbidrags-vapnet".

Media och bloggar

Svd, Dagens industri 

Marianne Samuelsson avgår som landshövding, det enda rätta..

Regeringen har idag beslutat att Gotlands landshövding ska bli omplacerad och får lämna sin post. Det är byråkratsvenska för att ge någon sparken. Jag tycker beslutet är helt riktigt. Marianne Samuelsson har uttalat sig i tveksamma ordalag om allas likhet inför lagen och också uttalat sig märkligt om anställda på länsstyrelsen. 

För något år sedan läste jag om ett forskningsprojekt som syftade till att kartlägga korruption i svenska kommuner. Mer om Forskningsprogrammet "Tillit och korruption i lokalpolitiken" här

Det känns väldigt angeläget i dessa dagar. Vi har mindre problem med korruption än andra länder, men är troligen inte helt förskonade från det. 

Den här "affären" visar också på betydelsen av den grundlagsskyddade meddelarfriheten, lyckligtvis är det få som har ifrågasatt den anställdes bandande av mötet. Jag hoppas att meddelarfriheten kan spridas till fler delar av samhället, se tidigare inlägg här

Media och andra bloggar

Sydsvenskan Svd DN