Låt människor själva bestämma hur mycket de vill arbeta

Idag rapporterar Svenska Dagbladet om hur Vänsterpartiet har tänkt att förverkliga sina tankar om arbetstidsförkortning. Även Miljöpartiet förespråkar att normalarbetstiden blir kortare, något som beslutades så sent som på deras senaste kongress.

Frågan om arbetstidsförkortning rymmer en djup ideologisk fråga; ska samhället (staten) ha ett politiskt mål om hur mycket människor ska arbeta eller ska detta vara någonting jag som människa beslutar om själv.

I ett historiskt perspektiv kan vi konstatera att vi arbetar mindre idag än vi gjorde tidigare. En del av välståndsökningen i samhället tar vi människor ut i form av att vi har längre semestrar och/eller arbetar mindre varje vecka. Men det är knappast ett argument för att staten ska sätta upp som mål att vi ska arbeta mindre, det måste vara upp till människor själva att bestämma. Om man sedan förhandlar med sin arbetsgivare om arbetstiden med hjälp av sitt fackförbund eller på egen hand spelar ingen roll, det viktigaste är att man själv- utifrån egna önskemål- har möjlighet att bestämma hur mycket man ska arbeta.

Utöver den ideologiska aspekten rymmer frågan om arbetstidsförkortning en sprängkraft när det gäller kostnaden. Enligt Vänsterpartiet själva är kostnaden över 100 miljarder kronor. Det är otroligt mycket pengar och motsvarar mer än den årliga kostnaden för sjukförsäkringen (inkl pengar till funktionsnedsatta).

När vänsterpartiet säger att "det är inte en högre kostnad än jobbskatteavdraget" är man helt fel ute. Sänkt skatt på arbete innebär att drivkraften för att arbeta ökar, vilket i sin tur innebär att sysselsättningen ökar (antalet arbetade timmar i ekonomin ökar), vilket i sin tur bidrar till att fler är med och bidrar till en större gemensam kaka (offentlig sektor). Men en arbetstidsförkortning innebär inte att drivkraften att arbeta ökar, utan att vi arbetar färre timmar (med mindre gemensam kaka) eller att antalet totalt arbetade timmar är lika många fördelat på fler sysselsatta.

Med en åldrande befolkning och en lägre andel i arbetsför ålder som ska finansiera den gemensamma kakan är det svårt att tänka sig att lösningen är att vi om samhälle arbetar mindre.

Låt människor själva bestämma hur mycket de vill arbeta. Se till att vi har skatter och regler som uppmuntrar människor att arbeta, som ser till att fler har ett arbete att gå till och som främjar att vi som samhälle har en stabil finansiering av vår välfärd.