Alla behövs på arbetsmarknaden

I Sydsvenskan skriver jag tillsammans med Jasenko Selimovic om hur vi skapar en arbetsmarknad där alla behövs. Det är en av vår tids stora samhällsfrågor. Även om Sverige har gått igenom den globala finanskrisen starkare än de flesta länder, med högst sysselsättningsgrad i EU, brottas vi med utmaningen att en del inte hittar en plats på en arbetsmarknad med höga trösklar.

Sverige står inför ett vägval. Vi kan reformera arbetsmarknaden så att det växer fram arbeten för den som saknar formella kunskaper, eller så kommer utanförskapet för dem som idag inte behövs på arbetsmarknaden att bestå.

Vi behöver därför skapa fler vägar in på arbetsmarknaden, även för den som inte vill bli akademiker. Lärlingsanställningar, där utbildning kombineras med arbete på en arbetsplats, bör vara framtidens modell. Lär av Danmark. Det handlar också om att ha lägre ingångslöner. Det är bättre att ungdomar har ett jobb med inledningsvis lägre lön än att gå arbetslös på socialbidrag.

Mot denna politik står ett rödgrönt alternativ som går i en annan riktning: Bort med rutjobb och slopad krogmoms, bort med undantagandet av turordningsregler för mindre företag, och höjda arbetsgivaravgifter för att anställa unga är några av ingredienserna i de rödgröna partiernas förslag. Listan kan göras längre, men den sammantagna effekten av de rödgröna partiernas förslag är att de gör det svårare att komma in på arbetsmarknaden för de som idag står utanför.

Vänsterns ideologiska motstånd mot det man benämner som ”skitjobb” visar på ett förakt mot tanken på att alla behövs i samhället, oavsett om man städar i hemmet eller är läkare eller arkitekt.

Sverige ska vara ett land där den sociala rörligheten är hög. En människas bakgrund ska betyda mindre. Hennes förmåga och livsdrömmar ska betyda mer. Det kräver reformer som skapar nya vägar till en arbetsmarknad där alla behövs.