"Utgiftstaken i statsbudgeten ska inte tillåtas begränsa möjligheterna att stimulera ekonomin. Statsbidragen till kommunerna bör exempelvis höjas mer än vad regeringen planerar." (Professor Lars Calmfors)
Martin Floden på Ekonomistas säger raljant "att det ingår i grundkursen i Nationalekonomi att man ska gasa i lågkonjunktur". Men det är ju inte så enkelt. Nu diskuterar vi hur mycket vi ska gasa. Och då finns det många aspekter att ta i beaktande. Exempelvis att människor har rationella förväntningar och anpassar sin konsumtion om de inte litar på statens politik (lär av Japan). Det lärde jag mig när jag läste grundkursen för exakt 10 år sedan.
I tidigare inlägg har jag berört faran med att höja inkomstskatter i kommuner/landsting, eftersom skattehöjningar tillfälligt löser finansieringsfrågan för kommuner och landsting, men leder på sikt till högre kostnadstryck (kostnadsutveckling). Eftersom jag gissar att de statsbidrag som nu föreslås inte är tänkta att ges för evigt är denna risk inte lika överhängande, men för den delen inte försumbar. Det är frestande att som regionpolitiker ropa efter mer pengar från statsmakten. Men även vi måste dra vårt strå till stacken. Och de 10-15 miljarder som ges 2010-2012 till kommunsektorn är inga småpotatis, utan de gör att uppsägningar kan undvikas (275 Mkr till Region Skåne). Jag tror att medborgaren förstår att vi inte kan leva på lånade pengar. Kommuner och landsting måste kunna spara och ta ansvar i goda tider (Region Skåne hade ett resultat på 600-700 Mkr 2008) för att använda dessa i sämre tider. Det kanske snart blir tydligare att den möjligheten finns, se här
Jag har även en annan invändning mot finanspolitiska rådets förslag. Är ingen rädd för inflationen längre? Just nu gasar Riksbanken i femmans växel. Att i det läget kräva att Regeringen (riksdagen) ska öka utgifterna ytterliggare känns onekligen som ett risktagande. Det är riktigt att vi just nu inte ser en effekt av de existerande satsningarna på inflationen (mätt som Konsumentprisindex), men i längden kommer givetvis den expansiva penningpolitiken ha effekt på inflationen (pengarna som pumpas ut försvinner ju inte i det blå). Resan dit går troligen via högre priser på fastigheter och aktier. Ett nytt working paper av Fil Dr Fredrik NG Andersson ( Lunds Universitet) belyser detta. Slutsatsen från uppsatsen "Monetary policy and inflation" manar till eftertanke:
”We find that money causes consumer price inflation in the long run, but not in the short to medium term. However, there is a direct medium run relationship between money and deflator inflation, food price inflation, house price inflation and share price inflation. There is, furthermore, a direct one-to-one relationship between money and share price inflation in the short run.”
Jag är inte emot att driva en aktiv politik mot krisen. Men aktörerna måste ha inflationen i åtanke. I en situation när Riksbanken gasar är det nog inte fel om regeringen gasar i en lägre växel.
