Kritiken mot spårvagnen fortsätter. Lunds Universitets rektor Per Eriksson skriver idag på Sydsvenskans debattsida, något som även nätsidan refererar till med budskapet att det finns alternativ till spårvagnar i form av eldrivna bussar. Argumentationen är att "vi är mitt uppe i ett teknikskifte" och att spårvagnen kan vara föråldrad.
Jag tror att Per Eriksson har rätt i att det finns risk att den idag planerade kollektivtrafiken blir tekniskt sett föråldrad och att vi som beslutsfattare ligger steget efter. Men det är inte unikt för satsningar på spårvagn, utan gäller på många områden inom politiken och kan även vara fallet för de elbussar som rektorn föreslår som lösning på kollektivtrafikutmaningen i Lund.
Som beslutsfattare har man utmaningen att försöka se vad som är en hållbar (tekniskt, ekonomiskt, etc) framtida lösning med dagens glasögon samtidigt som du ska föreslå en lösning på dagens problem där åtgärderna måste vara realistiska (du kan inte helt kan förlita dig till vad som kan vara en framtida möjlig lösning).
Rektorns förefaller i artikeln dessutom anta att ett av huvudargumenten till spårvagnsetableringen är att den är bra för miljön. Det är den visserligen, men det är inte miljöhänsyn som är huvudargumentet för spårvagn. I Skåne är inom fem år all bussar som rullar i stadstrafiken drivna på biogas, redan idag gör de flesta redan det. Det är framförallt kapacitet och attraktivitet (både för resenären och som ett sätt att utveckla staden) som är skälen bakom tankarna på spårvagn, se tidigare inlägg Satsa på Spårvagnar
Mitt politiska engagemang handlar inte om att vara för spårvagn eller emot bussen (jag gillar båda), utan om att jag vill lösa ett antal samhällsproblem. Jag är övertygad om att spårvagnen är svaret på ett antal frågor kring hur vi skapar högre kapacitet i kollektivtrafiken i städerna, hur vi lockar över fler resenärer och skapar klimatsmarta transporter samt som en del i utvecklingen av den attraktiva staden.
Kostnaderna för investeringen i infrastruktur är en utmaning som bär respekt med sig. Erfarenheten från den senaste etableringen i Stockholm avskräcker, medan kostnadsbilden i Norrköping är mer tilltalande. Det är för att hålla ner kostnaderna som vi samarbetar i ett gemensamt arbete i Skåne inom organisationen SPIS (Spårvagnar i Skåne) och där även EIB bidrar med medel i ett första skede.
Tidigare inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar