Självklart har höjningen av fackföreningsavgiften förstärkt trenden, men det förklarar knappast den utveckling vi har bevittnat sedan slutet av 1990-talet. "de-industrialiseringen" och kunskapsekonomin (den ökade betydelse av individens know-how) är troliga förklaringar till denna långsiktiga trend. Kjellbergs slutsats: Yngre arbetstagare ser inte facket som "en värdegemenskap" utan som en "krass affärstransaktion".
Med en större rörlighet på arbetsmarknaden är det säkert en möjlig delförklaring. Men jag undrar om det inte också handlar om att fackföreningar framstår som omoderna och att många inte kan identifiera sig med fackförbunden. Lisa Marklund driver tesen att facket saknar medmänsklighet. Och flera fackförbunds agerande mot utländska arbetare i t.ex. Skåne (mer om detta i en rapport här) eller salladsbaren i Göteborg stärker knappast varumärket "facket".
Historiskt har fackförbunden spelat en viktig roll för att skapa stabila spelregler på arbetsmarknaden. Därför är det angeläget att fackföreningarna i högre grad värnar outsiders framför insiders (medlemmarna), ty först då kan anseendet förbättras.
Media och bloggar
