Det är nämligen mest högutbildade med flexibla jobb (professorer enligt Braconier) som utnyttjar möjligheten att arbeta efter 65 år. Det må vara sant att en metallarbetare fortfarande går i pension före den allmänna pensionsåldern 65 och att genomsnittsåldern för pension i Sverige är 62 (inräknat de med förtidspension). Men reformen har aldrig motiverats utifrån en tro att alla ska kunna arbeta efter 65 (även om det vore önskvärt).
Bakgrunden är att det implicita kontrakten som föreligger mellan generationer - d.v.s. att som förvärvsarbetande i arbetsför ålder betalar jag skatt som kommer mina barn och mina föräldrar till del, för att sedan själv åtnjuta välfärdstjänster finansierade av mina barn när jag blir äldre - inte går ihop när medellivslängden ökar så kraftigt som har skett. Den s.k. försörjningsbördan ökar, se figur ovan. Som jag har bloggat om tidigare här löses detta inte med högre invandring (även om det inte är oviktigt i sammanhanget).
När den allmänna folkpensionen infördes året 1913 beslöt man att den skulle var 67 år. Då var medellivslängden för kvinnor 58 år och för män 56 år. Jag tror att många inser att det är omöjligt att ha kvar en lägre pensionsålder än 1913 när medellivslängden är omkring 84 år, nästan 30 år högre än 1913.
Skattereformen 2006 innebar inte enbart ett förvärvsavdrag för förvärvsarbetande i arbetsför ålder, utan också ett extra avdrag för de som arbetar efter 65 års ålder. Jag ser det som ett första steg att stärka incitamenten för att stanna kvar på arbetsmarknaden. Istället för att stimulera tidig pension genom stora avdragsmöjligheten för pensions-sparande som tidigare, stimuleras nu istället att gå i pension tidigare. Givetvis är det upp till den enskilde att ta beslutet om pension eller inte, men våra offentliga system bör åtminstone stärka incitamenten att vara kvar på arbetsmarknaden.
Det rimliga i framtiden vore givetvis att det enskilde fick bestämma när hon vill gå i pension och att en allmän pensionsålder ifrågasätts. Ett sådant förlag skisseras av tidigare generaldirektören Barbro Westerholm och Birgitta Ohlsson. Precis som dem tror jag att vi får acceptera att det ser olika ut för olika individer. En metallarbetare har andre förutsättningar att var kvar länge på arbetsmarknaden än den akademiker som kanske började arbeta först efter 25 års ålder och som har en annan flexibilitet i jobbet. Som Westerholm/Ohlsson skriver: "Vi har förståelse för att det finns yrkesgrupper som behöver gå i pension tidigare på grund av arbetets karaktär. Men det får inte hindra dem med andra yrken där det är fullt möjligt att arbeta betydligt längre.
Det skulle ställa högre krav på arbetsmarknadens parter att anpassa pensionsåldern efter branschens förutsättningar. På samma sätt som arbetsmarknadens parter har ansvaret för lönebildningen. Redan idag avtalar parterna bort den allmänna pensionsåldern genom att ge möjlighet att gå i förtid, men tyvärr sällan i andra riktningen, d.v.s. att vara kvar på arbetsmarknaden efter 65.
Media och bloggar
