"Vi hade aldrig fått bygga kyrkor i muslimska länder" är ett argument som jag ofta hört sista tiden av de som förespråkar ett minaretsförbud (eller förbud mot byggandet av moskéer). Men är det verkligen rimligt att vi ska införa restriktioner i religionsfriheten bara för att andra länder inte accepterar andra religioner.
Eller som Dilsa Demirbag-Sten uttrycker det:
"Det är genant för Schweiz att inspireras av de många diktaturer där intolerant islamism fordrar att kristna och andra icke-muslimer måste vara osynliga i utövandet av sin tro."
Ganska många har tolkat utfallet i den Schweiziska folkomröstningen som ett uttryck för att västeuropeiska länder letar efter sin kultur och sin nationella identitet. I Frankrike utlyste ministern "för invandring och nationell identitet" en kampanj där fransmännen uppmanas fundera över vad som utgör den franska folksjälen. Jag vänder mig inte emot de som vill lyfta fram sin egen kultur. Jag tror att det är enklare att acceptera andra kulturer om man känner stark tillhörighet till en egen kultur. Problemet uppkommer den dagen man gör anspråk på att vilja göra den till "majoritetskulturen", som andra ska anpassa sig till. Låt oss skilja på kultur och mänskliga rättigheter. Eller när man gör anspråk på att mänskliga rättigheter ska ges till kollektiv och/eller religioner och inte till individer.
Forskaren Pernilla Ouis skriver träffande om detta i dagens Sydsvenskan (tyvärr inte på nätet):
"Islamister å sin sida, har anammat de mänskliga rättigheterna till den grad att det ibland kan verka som att de anser att även Gud och Muhammed ska kunna åtnjuta dessa rättigheter. De vill ha en gränslös religionsfrihet, samtidigt som de pläderar för att yttrandefriheten ska begränsas när det gäller kränkningar av religionen."
Konklusion: Värna individers rätt att utöva sin religion, men låt inte individer begränsa yttrandefriheten i religionens namn. Alla människor ska omfattas av friheter (yttrandefrihet) och har en skyldighet att låta andra omfattas av dessa rättigheter.
