Medmänsklighet och missbruksvården.

Igår kväll medverkade jag på ett möte anordnat av Hemlösas Förening och Diakonicentralen i Lund med fokus på missbruksvården. Jag tycker att hemlösas förening och Diakonicentralen visar på vikten av att det finns språkrör för det glömda Sverige, - de som inte kommer till tals och kan dominera samhällsdebatten.  Det var ett mycket, mycket givande möte. Salen bestod i huvudsak av människor som genomgår eller har genomgått behandling för sitt missbruk.   

Samma dag presenterades utredaren Gerhard Larsson följande på DN-debatt

Skånska Dagbladet skriver om missbruksvården i Lund här

I Skåne har vi prioriterat missbruksvården genom att utöka antalet platser till subutex/metadon-behandling från 300 till 500 platser genom en satsning med 15 miljoner kronor. Vi har öppnat upp behandling i Nordöstra Skåne och tittar nu över rutinerna för hur behandlingen ska gå till.   

Gerhard Larsson skriver: 

"Många brukare vittnar om ett kränkande bemötande som ibland framstår som närmast diskrimineringsliknande." 

Denna bild bekräftades under diskussionen. Många vittnade om bristande bemötande, låga trösklar och respektlöshet. Inte enbart från sjukvårdens sida, utan även från andra myndigheter.  

Min utgångspunkt är mycket tydlig. På samma sätt som vi inte avbryter behandlingen av en rökande lungcancerpatient för att patienten röker ska vi inte ställa sådana krav på missbrukspatienter. Nu går vi vidare med att se till att det blir likvärdig vård i Skåne och för att bemötandet ska bli bättre.  

Jag lämnade Diakonicentralen vid 20.30 med blandade intryck. En del av mig var illa berörd över de livsberättelser där missbrukare upplever sig illa behandlade. En annan del av mig knöt näven, fullt övertygad och bestämd över att vi måste fortsätta att utveckla missbruksvården.