Göran Eriksson har ett längre reportage om de vägval och svårigheter som Mona Sahlin och S står inför idag. Det känns onekligen som att dagens Socialdemokrati (i Sverige och Europa) har förlorat förmågan att skapa en ideologisk bas för sin politik. Den ideologiska omdaningen under 90-talet (Giddens "tredje vägens politik"), med deviser som New Labour i Storbritannien (delvis förverkligat i politiken) och empowerment (egenmakt) i Sverige (accepterades aldrig av vänstern och därmed aldrig riktigt förverkligat), har under 2000-talet förvandlats till (oppositions)-politik präglad av pragmatism och identitetssökande. I stora delar av Europa visar Socialdemokratin en oförmåga att leverera ett alternativ till vad Gustavsson kallar statskapitalism och vad ekonomerna benämner "nykeynesianism" (marknadsekonomi med statliga regleringar).
Det skapar ett antal dilemma, vilka till sin karaktär är lite olika runtom i Europa. I Danmark; problemet med konkurrens från Socialistisk Folkeparti (om att kritisera från vänster) . I Sverige; problemet med att förhålla sig till alliansens aktiva finanspolitik. I Tyskland; avvägningen mellan att stärka banden till fackföreningsrörelsen eller att utmana Merkel med mer reforminriktad politik (Schröder försökte och blev ovän med facket).
Var är Socialdemokratin i Europa på väg? Jag känner tyvärr inte till den statsvetenskapliga litteraturen tillräckligt väl för att kunna tipsa om vidare läsning. Någon som känner till litteraturläget? Mejla undertecknad...
Avslutningsvis tillbaka till Sverige. Blir Socialdemokraterna som vilket parti som helst i Sverige? för att använda Göran Erikssons ord. Flera tecken talar för detta. Problemformuleringsprivilegiet har förskjutits till alliansen. Banden till LO hindrar förnyelse. Blocksegmenteringen omöjliggör för S att "välja koalitionspartner" och om man tror att medianväljarteoremet säger något om verkligheten blir väljare avskräckta av samarbetet S,V,Mp.
