Fri rörlighet och "rörliga socialförsäkringar"- Dags att slakta en helig ko

En ökad rörlighet över gränserna är en utveckling i frihetens tecken. EU:s konkurrenskraft är till viss del avhängig människors benägenhet att röra sig över gränser för att arbeta och utbilda sig. Samtidigt råder det i dagsläget en motsättning för den enskilde mellan rörlighet och social trygghet, eftersom regelverken inte är anpassade till att människor a) bor i ett land och arbetar i ett annat (Öresundsregionen) eller b) att människor under en tid i livet arbetar i ett annat land (och därmed förlorar t.ex. pensionpoäng). Hur hantera detta problem?

Ett inlägg i debatten kommer från Agneta Kruse, lektor i Nationalekonomi Lunds Universitet. Hon skriver bland annat:

"Ersättningen bör heller inte vara knuten till vilket arbete individen haft tidigare, som i den svenska och flera andra länders arbetslöshetsförsäkring, utan snarare knytas till deltagande i omskolning och villighet att byta yrke, bransch eller bostadsort."

"Intjänade rättigheter i ett land, till exempel i form av kvalificeringstid i sjukpenning- eller arbetslöshetsförsäkringen och intjänade pensionspoäng i pensionsförsäkringen måste följa individen"

Det sistnämnda är viktigt. Människor måste kunna lita på att de sociala systemen inte gör skillnad på om du arbetar i Sverige eller i ett annat land. En närmast helig ko i den svenska Europadebatten är att skatter och socialpolitik (a-kasseregler, föräldrarpenning, etc) är nationella angelägenheter och ingenting EU ska lägga sig i. Men är det verkligen rimligt att vara så kategorisk? Om människor ska kunna ha verklig fri rörlighet (utan att förlora offentliga ersättningar) måste EU kunna ta ett större ansvar för dessa frågor. Man skulle t.ex. kunna tänka sig att det fanns ett särskilt EU-system som ansvarar för att intjänade rättigheter i ett land följer individen när denna lämnar för ett annat land. Jag har full respekt för att nationalstaternas regelverk är präglade av tradition och utformade efter specifika förutsättningar. Just därför bör den nationella suveräniteten behållas, men med en kompletterande del som EU ansvarar för. Det vore första steget mot en ordning där socialförsäkringen följer individen.